Ja som ni alla vet den ena dagen är inte den andra lik.
Här är det i alla fall upp o ner, fast man försöker se det positiva
men i bland går inte det. Fick ett väldigt tråkigt samtal från mitt ena barnbarn
i går kväll. Det är skit jabbigt när man hör att de inte mår bra o framför allt
att man inte kan göra mer än att prata med henne o försöka förklara så gott
det går men hon är i alla fall positiv till att prata med andra o det är skönt
att höra, sedan har hon för stora krav på sej själv men det är nog arv anlag
efter mamma tror säkert att det går att göra något åt oxå.
Man får prata o prata med henne men hon vill ju vara bäst, sen en annan
sak skolan får kanske fundera lite på att alla är inte lika bra som vissa
o även förklara för barnen innan de ger ut läxan. Kanske jag har fel men tror det
är så i alla fall. Men hon har ett stort stöd av sin mamma det ska hon vara glad för.
Fast man kan känna sej värdelös i bland som mamma.
Med mej själv tycker jag det är skit jobbigt, vet egentligen inte hur jag mår
om jag skall vara ärlig, tycker denna gången är djävligare än de andra gångerna
jag tagit cell gift men kanske det skall vara så. Bara jag sluppit att må så illa
på nätterna, för på dagen är det lättare att tackla det. Sen är det det här med det pykiska
det är väl ej så bra, tänker många gånge det hade varit bättre om man bara hade
fått somnat in men sen kommer tankarna på mina barn o barnbarn för då får jag
ju inte se dem växa upp och inte se mitt o födda barnbarn det är nog det som håller mej
tillbaka för trots allt så vill jag ju fort sätta mitt liv här på jorden.
Ibland tänker jag det finns de som har det värre o det stämmer ju.
Kan bara ej tänka så alltid tyvärr.
Ni skall i alla fall veta att jag älskar er alla framför allt annat o skall försöka hjälpa så
gott jag kan bara jag sluppit vara så djävla trött oxå.
Nej nu får det räcka för denna gång ser ej att skriva mer för alla tårar.
